• Bilder

• Texter av Kurt

• Texter om Kurt

Gunnar Balgårds efterord till nyutgåvan av Sveket 2009

Enn Kokk om Kurt Salomonsson (extern länk)

Inlagd 2009-11-01

Nyutgåvan 2009 av Sveket (1959)

Efterord av Gunnar Balgård

Romanen Sveket, som här utkommer i nyupplaga. Är den bärande mittstenen i en romantrilogi som en gång försatte svensk arbetarrörelse i upprördhet, för att inte säga panik. Detta hände för exakt 50 år sedan. När boken nu på nytt blir tillgänglig, sker det samtidigt med att Kurt Salomonson själv fyller 80 år, jubileet är sålunda dubbelt. I boken uttrycks en ung mans hopp och förtvivlan. Det finns skäl att i ett sentida ljusbegrunda vad som en gång hände, och även annat, som hör till saken.

En kort bakgrund först. Kurt Salomonson hade debuterat år 1953 och i rask följd, med växande tillförsikt och tilltagsenhet, publicerat tre romaner, innan han nått fram till den s.k. Trilogin som förblir hans bestående bidrag till vår litteratur. Dessa böcker – Mannen utanför, Sveket, Skiljevägen – utkommer åren 1958, 1959 och1962, och behandlar tillståndet på svenska arbetsplatser, enbart i Norrland visserligen, men med nationella anspråk. Vad Salomonson hade att säga, var högst ovälkommet i en tid när socialdemokratin äntligen, enligt egen uppfattning, nått etablerad position och önskade vara i fred med sitt tilltänkta utvecklingsarbete för riket. Just då ville man inte höra krångel, inget läckage i båten, tack. Salomonson talade om individen i kollektivet, alltid en besvärlig och störande fråga, och vanligen avförd som borgerligt prat.

Författaren avhandlar här frågan från alla tänkbara, möjliga håll i de tre romanerna. Att bryta ut den mellersta romandelen till separat läsning kan kanske klandras, men även försvaras. Det är i denna som kompositionens hjärtpunkt finns, navet där allt arbetslivs sinnrikt sammanvuxna och upplåsta positioner gestaltas. Det är också den del där Salomonsons eget temperament är som mest kännbart och närvarande, vi kommer hans ursinne närmast. Ty författaren var, mitt i all sin mildhet, i realiteten ursinnig, och samtidigt alldeles ensam. De som möjligen höll med honom, visste att de borde hålla tyst inför offentligheten. På sin höjd kunde man säga att det låg väl något i det, allt det där som Salomonson predikade.

Kanske var det predikan. Kurt Salomonsons önskemål var dock tämligen enkelt och rimligt att förfäkta: att en kroppsarbetare måtte äga ett värdigt liv och en vettig självuppfattning, att ett klimat av upplevd förnedring på svenska arbetsplatser kunde bringas att upphöra. Inte svärare än så.

Men författaren drabbades av en spärreld av invändningar med innebörd att han såg ner på arbetare, förolämpade funktionärer, föraktade fackföreningar och förbund, rent allmänt var en utböling på arbetsplatserna, och egentligen ingenting visste om förhållandena där. Dessutom var det känt att han skrev i tidningen Arbetare, och kunde befaras ha sympatier för syndikalismen.

Visste han inget om förhållandena? Kurt Salomonson visste mer om svenskt arbete än någon annan litterärt skrivkunnig person i Sverige vid den aktuella tiden. Detta var långt innan Göran Palm gjorde sina ideologiska besök på KM Ericsson åren 1970-71, och innan landets arbetarklass med någon automatik ströks medhårs. Salomonson hade inte kommit till Laisvallgruvan för att utöva kritik, snarare tvungits därtill av vad han upplevt där, jag av inbillar jag mig, och han gick till generalattack.

Det obehagligaste han gjorde, bland allt det övriga, var väl att anklaga den svenske arbetaren för undfallenhet och egen andlig slöhet, vilket förstås sved. Så får inga politiska uppriktig förvåning. Först så småningom bildade upplevelserna ett begripligt mönster, ledare säga, och därmed knappast heller författare i böcker.

Allt har två sidor. Det till synes angripliga i att Salomon son inte själv vuxit upp på industriorterna, var ju samtidigt det som gjorde att han såg vad han såg. Han kom, man måste erkänna det, dit med friska ögon. Han kom utifrån och levde med gruvarbetare i fem år. Han hade ingen litterär reträtt. Han skapade litteraturen själv efteråt ur erfarenheten.

Vilken bakgrund hade han? Kurt Salomonsons rot var småbrukarmiljö i kustlandet i Västerbotten, han anlände till Laisvall som gruvbyggare anvisad av arbetsförmedlingen. Han hade kommit på kant med sin trakt och sin familj och sökte något nytt. Senare kom han till Persbergsgruvan i Bergslagen, Ortdrivare var han aldrig, om det var vad som krävdes för trovärdighet, men han hade bott längvarigt i barackstäder där människor visar sina osminkade sidor. Viss kunskap om snickeri och journalistik från Skellefteå hade han med sig, plus antagligen vaga författardrömmar, det var hans bagge. Han var ett oskrivet blad för intryck. Förutfattade meningar bar han knappast på.

Silikosskador i Larsvall var det första han mötte. Hur sköttes, eller missköttes, dessa av verksledning och fackförening i maskopi? Lappmarksdoktorn Einar Wallqvist, en uppskattad person i andra sammanhang, var här hälsoansvarig vid gruvan, men undvikande och överslätande, samt dessutom delägare, han blev snart Salomonsons favoritfiende. I romanen Mannen utanför finns den infama scenen beskriven när denne delar ut julklappar till sig själv framför näsan på ortsborna. Så elak blir Salomonson sällan mot andra arbetsgivare, han lär sig förstå dem också, ja hela den första romanen är berättad från platschefens perspektiv. Kanske var det inte så bra, kanske bidrog även det till en undran om författarens lojaliteter.

Men en författare bör kunna angripa sitt ämne från flera håll. Det är just vad Salomonson lär sig. Och det är det som har givit trilogin dess bärkraft över tiden. Trilogin är inte en partsinlaga, vilket begärdes av samtiden. Den vidgar sig till ett samlat panorma över samma samtid, nu sedd i backspegeln, där vi kan avläsa dess temperatur och villkor inom svenskt anläggningsarbete, ja som en fresk, inte bara i en röd färg, utan i de flesta färger.

Personteckningen bär man kommentera. Det finns genomgående gestalter i romanerna, de kommer och går, en del tappas helt bort på vägen. Platschefen Yngvesson i den första delen återkommer i den tredje, där han i en intervju får redovisa sina erfarenheter sen sist, mestadels desillusionerade. Arbetaren Ambjörn, som väl närmast är Salomon själv som resonör, skymtar till här och var. Uppkomlingen Mats Holmgren som går från kroppsarbete till, slutligen, chefredaktör för lokala arbetartidningen, gällde i dåtida recensioner för att vara en särdeles förrädisk glidare, men jag tycker inte det är så farligt med den saken. Han saknar stark övertygelse, men vem i dessa böcker gör inte det? Fackföreningsföreträdarna är utbytbara, men med vissa individuell särdrag. Kvinnorna spelar en underordnad roll. Men så var det ju på den tiden, de gör marktjänst och hyser endast små drömmar om förändring, över det kan man förstås förarga sig. Det sexuella livet som Salomonson skildrar det, med en viss öppen grov??? – i männens attack, tror jag inte riktigt på, om det nu inte ska uppfattas mest som en inremonologisk förhöjning ar karlarnas tankar. Allt gick nog mera valhänt och ordlöst till i dessa miljöer. De psykologiska porträtten är rent allmänt inte författarens styrka och intresse, han blev också klandrad för den saken. Man förväntade sig vid läsningen mer av traditionella, bärande, genomgående gestalter. Dess finns inte här, det mest är mosaik. Jag ska strax återkomma till Salomonsons form av personskildring.

Därmed är vi framme vid Sveket. Den tilldrar sig i en stad i norr som är en skvader, avsedd att blanda bort de norrländska korten. Vi ska inte säkert kunna säga var vi befinner oss, om i Umeå, Luleå eller Skellefteå, drag finns av alla, men av Skellefteå väl mest. Man kan promenera längs älven bort till bonnstan, och likväl finns ett stålverk i staden som är oegentligt. Storgatan möter Nygatan i centrum, en arbetartidning där Mats Holmgren ska bli chef måste också importeras. Alla arbetsplatser i Salomonsons trilogi hör till Bolidenbolagets intressesfär.

Och vad är själva ’sveket’? Det finns företrätt i otaliga former i romen, det ena är knappast värre än det andra, och alla hänger de ihop. Och på djupet riktar sig allt mot den stolta devisen ’Frihet, jämlikhet, broderskap’ vilken upprepas om motto och mantra i alla de tre romanerna i trilogin. Socialdemokratin och socialismen har ju ställt sådana begrepp i utsikt, och var finns de nu, förkomna på vägen? I så fall, hur kom detta dig?

Svaret som Salomonson kommer fram till är kanske inte så originellt, men förtjänar att tas på fullaste allvar: ingen rår riktigt för bristen, alla är lika inblandade, allt är ett balanssystem av vikter och motvikter som är ägande av att bevara status quo och bevara det bestående, och ingen gör något åt det. Gör vi inte? Kan socialdemokraterna skrika, indignerade, just i färd med sitt förändringsarbete, när författaren lägger fram sin bild.

Och förändring sker förvisso. Men likväl inte på djupet, inte så att människornas liv på allvar förändras, eller människorna själva. Dessa fortsätter att sträva ute i det vardagliga samhället bäst de kan, svekfulla eller inte, så framställer för fattaren saken. Det bestående och inpräglade väger ungt, Det tyngsta, rent groteska och symboliska exemplet återfinns i senare delen av romanen, när Bruno Wijks far Andreas står i lydig dårskap och håller emot en brusten gjutform med betong med ena axeln en timmes tid, medan en hel lunchrast passerar, utan att ens förstå att han överskrider all rimlig lojalitet mot sitt bolag. Insatsen är ju hedervärd också, som denne veteran förstår den. Och sonen skäms. Inte heller sonen vet vad han ska göra med sitt liv, lojal eller inte. Så ä r det ställt för i princip alla personer i Kurt Salomons romanbygge. Individen är ett problem, är problemet.

Möjligen talar Kurt Salomonson för en omöjlig sak. Vad han har i åtanke är inte den klasslösa människan, för n sådan är knappast möjlig, men likväl en fri människa inom sin klass, en som inte känner sig krympt av sin arbetssituation och hur möjlig är ens det? Salomons aktualiserar drömmen, men finner sig avläst som en negativ realist som slår vilt omkring sig. Kanske var han för tidigt ute, men lika möjligt är att det redan var för sent. Dock var det kanske ändå vid just den tiden när Kurt Salomons bråkade, åren kring 1960, som en öppning i strukturerna varit möjlig, om man på ledande håll förstått just det. Senare syns ju strukturerna bara ytterligare ha cementerats och byggts fast.

Romanpersonerna våndas och värjer sig. Ingen vill något illa, jo sådana finns förstås också, men egentligen inte. Då går det som det går.  I varje fall enskilt fall står individen mot en övermäktig kraft, hukar inför sina överordnade, samma sak gäller både på arbetarnas och arbetsgivarnas håll. Alla har sin byk, ingen ska komma undan, ingen har rent mjöl. Det är bistra besked. Inte konstigt egentligen att Kurt Salomonson blev bemött som i klassiska, antika pjäser när oönskade nyheter bärs fram: man önskar hänga budbäraren, allt är hans fel och man stänger dörrarna.

Eller man säger att detta är bristfällig litteratur. Och det är sant att personskildringen är underordnad, att författaren delvis är ovarsam med psykologin, att här inga hela gestalter finns. Men detta förklaras förstås av att heller ingen räddande ängel står att upptäcka, ingen har tillgång till svaren, eller tillåts växa över huvudet på omgivningen. Budskapet kavlas ut jämnt över ett stort antal personer, Salomonson driver sin argumentation helt oberoende av i vilken mun den läggs, eller om den överensstämmer med gängse personteckning. Ty alla personer sitter fast, de vet om det i varienrance omfattning och gör ingenting åt det. Tvärtom hämtar de ur detta en sorts bakvänd stolthet, som i hävdelse eller trots. En mer ordnad romankonst skulle inte ens hjälpa. Därav detta vrål som går genom hela trilogin: För helvete, vakna! Och riktat till alla inblandade.

Man kan notera att Salomonson i sin samtid avkrävdes konkret belägg för sina påståenden och exempel: hade det en eller det andra hänt i verkigheten? Kort sagt, böckerna avlästes mot rådande omständigheter i samhället, men mot annan litteratur. En på vårt avstånd av ett par generationer är ju den saken inte så viktig, allt är ändå försvunnet, och vi kan gott tänka oss böckerna heltigenom som litteratur. Vi vet nu ungefär hur allting blev, med facit. Ingen visste det då, men Kurt Salomonson var mer än orolig.

Och i motsats till vad som lades författaren till last i samtiden, vill jag hävda att böckerna är väl skrivna, språket stundtals bryskt och dömande, men lika ofta kännsligt och sakkunnigt. Få författare har nått längre i fråga om att återge svensk vardaglighet i folkdjupet, dess samtalsämnen, brist på samtalsämnen, väderlek och begynnande utlandsresor, bilinköp och senare nytt på TV, det sistnämnda en nymodighet som altartavla som just debuterade i svenska hem vid den aktuella tiden. Trilogin är full av mästerliga miljöer, vilka en gång förringades genom att benämnas som reportage, eller journalistik, och ansågs besmutsa romankonsten. Norrländska arbetsplatser är fångade på kornet. I fråga om brottning med svenska grundfrågor framstår författaren som ovanligt ihärdig, ja rent dumdristig.

Och en sak syns såhär i efterhand alldeles klar: Kurt Salomonson ville något annat n både arbetarrörelse eller litterärt etablissemang den gången var berett att diskutera. Han skrev en sorts böcker som ingen efterföljd fick, helt enkelt därför att han bara förekom i ental. Och var just utböling. Ingen hade hans erfarenheter eller hans vision.

Vilken var då visionen? Den handlar som nämnts om jämlikhet, och den är lika obönhörlig hos Kurt Salomonson som hos Lars Ahlin, med vilken han paradoxalt nog bäst kan jämförs, både i sitt tidssammanhang och i fråga om avsikter. Inte heller Ahlin har sin styrka i någon personteckning, även dennes gestalter framstår som byggda mera v yta och språk än av psykologi. Men de är bärare av författarens grundsyn, hos Lars Ahlin en lutheransk idé, hos Kurt Salomons en syndikalistisk föråldrad. Om människan är fri. Är då själva idén omöjlig, devisen föråldrad. Varför handlar hon inte fritt? Det handlar om individen, i rörelsen.

Nyutgåva, Sveket, 2009, H-ström förlag

Förutom hos din bokhadlare kan Du köpa Sveket från H-ström förlag, Adlibris eller Bokus t.ex.

Texter om Kurt och hans författarskap